http://lexiconic.net/pedagogy/epist.pdf

Inledning:

I skrivande stund finns en animerad debatt som tydligt har splittrat utbildningsvärlden – både lärare och forskare – i två ideologiska fraktioner.

Den första fraktionen beskrivs som pedagoger av den gamla skolan, som tror att all undervisning och instruktion bör baseras på klassiska, sage-on-the-stage, med exponering och didaktiska angreppssätt för universella sanningar. Den andra fraktionen är beskrivs som flummiga, sociala konstruktivister som tror att ingenting är sant och att eleverna bara kan lära sig genom att bygga sin egen kunskap och beteende genom ej instruerade erfarenheter.

Denna debatt har infiltrerat varje del av våra diskussioner om undervisning, lärande och utbildning på vetenskapliga och professionella konferenser, i vetenskapliga och professionella tidskrifter, och i många länder även massmedia och nationell politik.

Självklart vet vi, som rationella rättrådiga människor att ingen fraktion är korrekt och att ”sanningen” finns mitt emellan. Av denna anledning försöker jag undvika denna ideologiska diskussion och koncentrera mig på en djupare underliggande fråga, nämligen om vi sviker oss själva och våra barn när vi använder eller ersätter en epistemologi för en domän med en pedagogik för undervisning inom den domänen. Innan jag börjar måste jag definiera dessa två termer.