https://www.researchgate.net/profile/David_Labaree/publication/228926956_-_Schools_and_Schools_of_Education_An_American_Romance/links/5421c1b80cf238c6ea675dd4/Progressivism-Schools-and-Schools-of-Education-An-American-Romance.pdf?origin=publication_detail

Abstrakt

Detta dokument berättar historien om progressivism, skolor och lärarutbildning i tjugonde århundradets Amerika. Beroende på position i utbildningspolitiken kan denna historia utgöra en tragedi, en romans eller kanske till och med en komedi.

Kärnan i sagan är kampen för kontroll av Amerikansk utbildning i början av tjugonde århundradet, mellan två fraktioner av rörelsen för progressiv utbildning. De administrativa progressiva vann kampen, och de rekonstruerade organisation och läroplanen för amerikanska skolor till den form de har idag.

Under tiden lyckades den andra gruppen – de pedagogiskt progressiva som misslyckats med att forma vad vi gör i skolan – åtminstone utforma hur vi pratar om skolor.

Professorer inom lärarutbildning stod mitt i denna tvist och de hamnade i en besvärlig och kompromisslös position. Deras händer var bakbundna – fullt upptagna med att förbereda lärare för att arbeta inom det utbildningssystem som de administrativt progressiva hade inrättat och samtidigt genomföra forskning för att göra systemet mer effektivt.

Men deras hjärtan fanns hos pedagogerna. Och så blev de överstepräster för den pedagogiska progressivismen och för att hålla denna övertygelse vid liv inom utbildningen av lärare och undervisa nya generationer av lärare om sin tro.

Varför är det så att amerikanska professorer i utbildningsvetenskap har en så långvarig, djupt rotat och i stort gemensamt retoriskt engagemang för den progressiva visionen? Svaret kan finnas i konvergensen mellan lärarutbildningens historia och historien om det progressiva fokuset på ”barnet i centrum” från början av 1900-talet. Historiska omständigheter drev dessa två samman så starkt att de blev oskiljaktiga. Som ett resultat blev progressivismen en ideologin för professorer inom utbildningsvetenskap. 

Lärarutbildningarna har sin egen legend om hur det gick till, vilket är en rörande berättelse om ett äktenskap stadfäst i himlen – mellan ett ideal som skulle rädda utbildning och en lojal mästare som skulle kämpa mot traditionalismens krafter för att göra idealet till verklighet. Som är fallet med de flesta legender finns det ett korn av sanning i den här uppfattningen.

Men det finns en annan historia att berätta. I den är föreningen mellan pedagogisk progressivism och lärarutbildning inte resultatet av ömsesidig attraktion utan av något mer varaktigt: ömsesidigt behov. Det var inte ett äktenskap mellan de starka, utan ett bröllop mellan de svaga. Båda var förlorare på sina respektive arenor: barncentrerad progressivism förlorade sig i kamp för kontroll av amerikanska skolor, och lärarutbildningen förlorade sig i kampen för respekt inom amerikansk högre utbildning. De behövde varandra, en som letade efter en fristad och en annan på jakt efter ett rättfärdigt uppdrag. Som ett resultat kom lärarutbildning att ha ett retoriskt engagemang för progressivism som är så brett att det inom dessa institutioner inte går att ifrågasätta. Samtidigt kom den här progressiva visionen aldrig att dominera undervisningspraktiken och lärandet i skolan – eller ens på djupet nå in i praktiken för lärarutbildare och forskare inom de egna utbildningsvetenskapliga institutionerna.